Imaginary Homelands

Efter att ha bott elva år i huvudstadsregionen valde Disa att flytta tillbaka till Österbotten och Vasa, nu med man och barn.

Det var en känsla av nostalgi som kom smygande.

– En slags längtan tillbaka, förklarar Disa, även om jag insåg att man kanske drömmer om något som inte alls finns. Det som Salman Rushdie kallar Imaginary Homelands.

Ändå kändes tanken att flytta från Helsingfors länge orealistisk – t.o.m. ogenomförbar. Kontaktnäten hade både Disa och hennes man hunnit bilda i huvudstaden, och också karriärutsikterna fanns där. Men med tiden uppstod praktiska orsaker till att flytta.

– Det att vi hade två barn, men inte mor- eller farföräldrar på orten. Min man reste mycket i sitt dåvarande arbete, och det uppstod ofta situationer då vi hade behövt lite hjälp med att ta hand om sjuka barn, eller få barnvakt för att delta i föräldramöte på dagis.

Också de långa sträckorna mellan jobb, dagis och hem är en av de orsaker Disa nu, två år efter flytten, räknar upp. – Antingen fick man pruta på nattsömnen eller förkorta arbetsdagen och jobba kvällstid hemma, berättar hon. – Vi satt i bussar och närtåg eller i bilen, och nyttomotionen och ekologiska val i stil med promenad eller cykel gick inte att förverkliga i vardagen.
Förutom att arbetsdagarna blev korta så blev också de gemensamma kvällarna med familjen det. Allt för mycket tid gick till att ta sig till olika delar av staden. – Det kändes som om livskvaliteten inte riktigt var den vi önskade oss. Känslan att behöva ändra på situationen blev alltmer akut, minns Disa.

Ett klart lyft i vardagen

Flytten blev ett faktum. Disa och hennes man hade å andra sidan lagt märke till samma trend i sin bekantskapskrets, där också andra valde att flytta tillbaka till sina hemtrakter, närmare mor- och farföräldrar, eller annars gjorde större livsval.

Livet i Österbotten har familjen upplevt som ett lyft. – Det mesta har blivit lättare och vi har fått en väldigt god vardag, berättar Disa. – Jag visste inte hur lätt eller svårt det skulle vara att hitta jobb, men den biten ordnade sig väldigt bra. För övrigt är de korta sträckorna en stor fördel, man behöver aldrig egentligen reservera tid separat för transporterna, varken för att ta sig till jobb, dagis, hobbyn eller vänner. Till många ställen kan man dessutom cykla eller promenera. Familjen har nu också mer tid tillsammans.

Trots att man kunde tänka sig att en tvåbarnsfamilj skulle ha ett mycket större kulturutbud i huvudstadsregionen, har faktiskt familjens möjligheter till att ta del av olika evenemang ökat. – Nu finns allt väldigt tillgängligt, bekräftar Disa.

”Man tror inte att man stör varandra så mycket”

Till slut har Disa ställts frågan hur hon skulle marknadsföra Österbotten åt någon som funderar på att flytta hit.

– Jag skulle lyfta fram de stora fördelarna med korta avstånd, personlig och snabb betjäning, en tvåspråkig offentlighet, ett tvåspråkigt arbetsliv och tvåspråkiga tjänster. Karriärmöjligheterna är goda och man kan leva och jobba internationellt, skärgården och havet finns nära med tanke på skäriliv. Det finns hög standard på det mesta, såsom utbildning, arbetsmöjligheter, sjukvård, design, kulturutbud med fina utställningar, museer, musikevenemang, tidningar och god mat. Man kan leva ekologiskt och utöva nyttomotion. Det finns kvar en slags otvungen vänskap och grannskap, man kan träffas utan mycket planering i förväg – man tror inte att man stör varandra så mycket.

Det verkar som om vår återflyttare för denna gång har lyckats sätta fingret på något sådant som man oftast inte hittar ord för. Det kan ju hända att det krävs dryga tio år borta från landskapet för att identifiera det typiska.

Uppdaterat 14.10.2014, klockan 14.53, Crea Admin.