Här får man vara just sådan som man är

Rötterna i Lillkyros strandlera

Jag är en livlig 32 årig ung kvinna från Kyrolandet, ursprungligen hemma från Lillkyro. Min barndom var lycklig och jordnära. Min familj bodde vid stranden av Kyroälv, i tätorten, pappas hemgård låg på åtta kilometers avstånd i Tervajoki. Österbottens slätter och älvar blev viktiga och nära för mig redan som barn. Som 15-åring breddades mina axlar för att jag rodde efter en fiskarkille på andra sidan älven. Killen var bara intresserad av gäddor, men jag fick stora ryggmuskler.

Gymnasiet gick jag i Vasa och efter det flyttade jag till Etseri för att studera skogsbruk. När jag blev färdig ingenjör flyttade jag tillbaka på hemorten, jobbade och studerade. År 2003 bestämde jag mig för att byta bransch och till ett yrke med säker sysselsättning, alltså satsade jag på hälsovårdssektorn. Mycket typiskt för den tiden så ville jag förverkliga mina planer med en gång. Jag såg ett enda alternativ och det var att flytta till Tammerfors och studera där.

Vägen från Tammerfors

År 2003 var jag säker på att jag aldrig skulle flytta tillbaka till Lillkyro. Jag drömde om att bo i Valkeakoski, en liten stad där de jag kände var rätt trevliga människor. Om jag inte trivdes som sjuksköterska kunde jag alltid byta till mitt gamla yrke och jobba som skogsbruksingenjör inom skogsindustrin. Landskapet i Valkeakoski liknade det i Jalasjärvi och staden var som Seinäjoki. Ett enkelt liv för en rak österbottnisk ung kvinna. Till och med lukten från cellulosafabriken påminde mig om två trevliga sommarjobb i Umeå som virkesmätare.

Sommaren 2006 och den påföljande julen bodde jag igen i mina hemtrakter och jobbade som vikarierande sjuksköterska. Det var då den fanns där – känslan att andas lätt. Jag behövde inte förklara för någon varför jag tänkte som jag gjorde, inte behövde jag heller vänta på de mer långsamma tavastborna. Gång efter gång märkte jag hur jag slappnade av när jag efter Parkanos täta skogar körde hemåt längs riksväg 3 förbi Jalasjärvis slätter. Och efter Laihelas trafikljus kände jag mig redan hemma. Om jag hade haft slips skulle knuten ha öppnats av sig själv.

En finlandsvensk kärlekshistoria

I maj 2007 utexaminerades jag som sjuksköterska och började jobba på Vasa centralsjukhus. Där fick jag igen träna på mina kunskaper i svenska. Det tunga jobbet som sjuksköterska balanserades av livet på min pappas hemgård, där jag delade ett hus om ca 200 m2 med mina två katter. Så plötsligt slog blixten ner och jag var kär i en korsholmsbo, en man som tidigare hade flyttat till Österbotten från Kimito. Det tvåspråkiga livet passade mig bra och jag beslöt mig för att flytta till byn Österhankmo. Där bodde jag i nästan ett år – och jag var till och med medlem i den lokala Marthaföreningen! Österhankmo är en idyll och dit längtar jag ofta ännu idag.

Fast i mammas klänning och pappas byxben

Efter ett år svalnade kärleken och jag ville fundera på mitt liv en stund hemma hos mamma och pappa. Stunden blev allt längre och så småningom började jag planera livet som singel. Jag ville hitta en passande radhusbostad i Vasa, Korsholm eller Laihela. Det lämpligaste alternativet hittade jag i Laihela, nära allt som behövs i vardagen. I bakgrunden låg tanken att mina föräldrar kunde flytta in i bostaden när de blivit gamla, och jag i min tur skulle flytta till deras hus i Lillkyro.

Och här lever jag mitt trivsamma liv nära allt jag behöver. Arbetsplatsen ligger på 20 minuters avstånd, mina föräldrar och min bror bor 15 km respektive 6 km från mig. Alla de viktigaste tjänsterna ligger inom en radie på en kilometer.

Den kapade navelsträngen har tidvis vuxit ihop på nytt och tänjts ut några gånger. Hela familjen har tagit beslutet att ta hand om varandra och samtidigt få utrymme att leva sitt liv som man själv vill. Min katt spelar rollen som det enda barnbarnet och är en viktig medlem i familjen.

Miljön här i Kyrolandet är trygg för den som vill bli hel och växa som människa. Vill man leka nippertippa så kan man ta en promenad på Vasa torg i finklänning och höga klackar. I Lillkyro och Laihela går det bra att handla apelsiner och kattmat i träningsoverall med håret på ända och iförd tofflor.

- Här får man vara just sådan som man är.

Uppdaterat 14.10.2014, klockan 14.53